Story of my life & hairstyle!

Jag fick en fråga om vad jag haft för hårfärger, och hur jag är/var. Så här kommer lite bilder på hur jag varit  dom senaste åren!

 

 

 

Här var jag en liten 11-åring med mitt långa ofärgade hår... I miss it! 

Jag kommer aldrig, never ever, få tillbaka de... :(

 

 

 

 

Skaffade sidecut när jag var 12! Jag ville inte se ut som alla andra 12-åringar.

 

För mig var de viktigaste att sticka ut. Men jag älskar sidecuten!

Den hänger fortfarande med! :)

Jag kan ärligt säga att jag var den enda tjejen på skolan som gick runt 

med sönderslitna jeans och nitbälte.

Jag kan också säga att om jag hade sett en liten tjej på mellanstadiet idag, med den

stilen idag, så hade jag tyckt hon var ascool som vågade stå för de! :)

Be uniQ! 

13, såg faktiskt ganska normal ut! :) Förr, typ i 6:an, 7:an,

ville jag sticka ut. Jag klädde mig inte som alla andra, såg

inte ut som alla andra. Jag var jag. Jag kan erkänna att jag

var ganska stark för på den nya skolan såg typ alla samma ut.

Alla utom jag, och jag stod för de! 

 

 

När jag fyllde 14 var jag blond, men jag ville så jäkla gärna bli redhead. Mammi var 

inte riiiktigt lika glad över de, så vi gick halva vägen var! Underhåret knallrött! :)

Fortfarande udda...

 

 

 

 

Sedan hände de grejjer när jag började färga de mörkare... Först såg de ut såhär.

 Plötsligt såg jag ut som alla andra. 

Sedan blektes de, och dagen innan jag skulle färga om de, var jag faktiskt helt orange 

i mitt stackars (då) slitna hår...

Sedan färgade jag de.. De var pappi som följde med till frisören, mammi hade sagt

"Vilken färg du vill, men INTE svart!"

Men såklart... 

 

 

 

 

Jag färgade de, och gissa vad som hände. Vi kom hem med en svarthårig Julia.

Men de såg så konstigt ut i olika ljus! Ibland var de kolsvart, (som här)

Och rätt vad de var, så var jag lila, röd eller rosa!

 

 

 

 

Men här är jag nu. Långt ifrån den finaste, sötaste, raraste. Men vafan?

 

Jag är jag, och vad jag vet så är det DE som räknas.

Snäll som ett lamm, och glad när jag inte är sur! vad mer kan man begära? ;)

Jag går kanske inte går runt och ser ut som en hårdrockare längre,

men jag är fortfarande en aning, a vad ska man kalla de? "udda"  i min stil!

 

De kommer jag alltid vara. Until the day i die.

 

 

 

(Där satt den;) )